Vi hade aldrig tråkigt. Så beskriver Johanna Brändström sin uppväxt i Piteå.
Tillsammans med vänner arrangerade hon spelningar och kreativa mötesplatser på nästan löpande band. Uppbackade och påhejade av kommunen.
Som hemvändande Piteåbo ser hon med glädje hur stafettpinnen nu varsamt tagits över.

Som en flock varghonor, säger Johanna Brändström, tog hon och hennes vänner sitt pick och pack och lämnade Piteå som 20-åringar. Mest för att det var så man gjorde – provade sina vingar. 

Som tonåringar var kompisgänget en stark bidragande orsak till den musik och det liv som skapades i kommunen. 

Hur var det egentligen att växa upp i Piteå?

– Jag skulle säga att det var väldigt, väldigt bra. Uppväxten här formade både mig och mina vänner. Jag har alltid haft ett behov av att uttrycka mig i musik eller färg och form. Och det fick jag utlopp för. Vi hade aldrig tråkigt. Det hände saker runt oss. Om vi ville lyssna på eller spela musik så fixade vi en spelning. Eller en replokal. Vi blev alltid uppbackade och det har egentligen lagt hela grunden för hur jag ser på Piteå idag.

Vad lärde du dig i Stockholm som fick dig att åter välja Piteå?

– Jag bodde i Stockholm från jag var 20 år till 32. Jag behövde få nya perspektiv och det var nyttigt att få en bild av hur vårt samhälle är uppbyggt och fungerar utifrån en annan plats. Piteå är tryggt och ett bra ställe att uppfostra barn på. Det var också därför vi valde att flytta hem.

Var det ett självklart val att flytta hem?

– Både och. Känslan var självklar. Jag visste att det skulle passa mig och min familj. Vi ville bo i hus och inte i en liten lägenhet. Däremot var beslutet när det skulle ske inte lika självklart. Vi var och hälsade på ett par kompisar som bodde i ett område i Öjebyn som vi blev ganska förtjusta i. Efter det började vi smygkika på Hemnet och när huset 100 meter från Piteälven dök upp gick det snabbt. Då var våra barn 4 och 1 år gamla.

Hur var känslan av att komma hem?

– Lite som att cirkeln slöts. Både privat och yrkesmässigt. Jag jobbade som frisör i Stockholm och även de första åren i Piteå. Men mer och mer kände jag att jag ville tillbaka till grunden där jag började – att arrangera. Så jag läste till projektledare och digital strateg och jobbar idag med det jag tror på och brinner för. Att skapa fysiska mötesplatser för människor. Jag blir imponerad och inspirerad av personer här i Piteå som visar att storheten inte sitter i antalet människor i en stad utan mer i själva människan.

Hur menar du då?

– Jag tycker att vi gång på gång visar att det är vi människor i Piteå som gör det. Det finns en känsla av att man vill förändra och förbättra. Att man vågar tänka stort. Jag kan ärligt säga att jag inte flyttat hem för närheten till naturen. Jag omfamnar den såklart men för mig är det härliga med Piteå att det är en stad som består av passionerade individer.

Är det fortfarande du och dina vänner som ser till att saker händer?

– Haha, jag skulle säga att det bjuds upp till dans på ganska många håll idag. Det är fler som hittar på och arrangerar. Mer flyt. Jag tror även att det kommer ännu mer. De fysiska möten är så viktiga idag. Människan måste fram ännu mer. De skapar livskraften i en stad. Och det finns det verkligen personer som ser till.

Vad gör du själv när du vill känna den där livskraften?

– Då går jag och käkar något gott på Centrum Krog eller fikar på Pensionatets bageri. Eller så tar jag bara en drink på Tages. Det ger mig känslan av ett sammanhang och att det rör på sig.

Johanna och Nolia gör Piteå till en härligare plats att bo på.