Född och uppvuxen i Paris landade Amanda Mendiant som 16-åring i Piteå. Här har hon hittat ro att skapa sina karakteristiska verk som blandar fransk femininitet med skarpa, skandinaviska linjer.
Tack vare stans enkelhet hinner hon som egenföretagare varva tiden i ateljén med kallbad, tonårsbarn och middagar på kvarterskrogen.
Året var 1991 när Amanda Mendiant, idag bildkonstnär, illustratör och grafisk formgivare, valde att flytta från Paris till Piteå. Med en svensk mamma tillbringades en del lov och semestrar i Norrbotten.
– Jag har alltid varit nyfiken på att prova saker. När jag fick chansen att flytta till Sverige tog jag den. Det var lite som en befrielse. Som tonåring med allt vad det innebar behövde jag en paus från Paris och var redo för något nytt, säger Amanda Mendiant.
Men från Paris till Piteå – det måste ha varit ganska stora kontraster?
– Det var skönt att komma till en liten stad. Jag minns att det var som att komma hem. Piteå som stad var – och är – väldigt välkomnande. Paris ger mycket, men tar också en del energi. Det är en hårdare stad. I Piteå är folk vänliga, lättillgängliga.
När upptäckte du konsten?
– Jag har tecknat så länge jag kan minnas och har teckningar sparade från när jag var 3 år. Min mamma är bland annat fotograf och har fotograferat och målat hela min uppväxt. Men att min passion skulle bli mitt yrke var inte självklart. Jag stretade emot ganska länge. Jag var rädd att jag skulle bli less.
Det är lätt att tänka att Paris skulle locka någon som är konstnär – men du valde Piteå?
– Jag har en lägenhet i Montmartre i Paris också. Men idag som tonårsförälder skulle jag inte vilja bo där på heltid. Alla kreatörer påverkas av den miljö de befinner sig i. Jag älskar att åka dit och plöja museer och tanka energi. När jag samlat på mig det jag behöver så åker jag hem och kan hitta den arbetsro jag behöver. Här har jag ytor, lugn och ro. Jag skulle aldrig kunna ha det på samma sätt i Frankrike. Piteå är en utmärkt plats att skapa på.
Hur skulle du själv beskriva din konst?
– Jag målar väldigt mycket människor. Jag kommer hela tiden tillbaka till det. Kroppar och ansiktsuttryck. Att träffa nya människor inspirerar mig. Jag tittar mycket på fotografier, film och dans. Sedan har jag gått en lite annan väg in i konsten. Jag började inom skateboardkulturen på 90-talet. Det var som en explosion av kreativitet på alla fronter. Musik och konst – och uttrycken blandades hejdlöst medan man struntade i regler.
Hur inspirerar Piteå din konst?
– Det är nog främst genom vintern. Jag har en paradoxal relation till vintern. Samtidigt som den är lång och mörk, är det något med det karga landskapet. Skarpt och med mycket linjer. Det har smugit sig in i mitt skapande. Även integriteten, som jag upplever att många av oss här uppe har. Sedan har Piteå alltid varit snällt mot mig.