“Vi vill att Heden ska vara en mötesplats som är tillgänglig för alla”

Vi mötte Patrik Nilsson som är en av eldsjälarna bakom idrottsföreningen Storfors AIK, där man gjort flera unika satsningar för att uppmuntra barn och unga till spontanidrott. 

Här kan du läsa Patriks berättelse, från första fotbollsträningarna i Arvidsjaur, där han som sjuåring helt slutade med idrott. För att efter en resa kantad med ideellt arbete dygnets alla lediga timmar med utbrändhet som följd, bli fotbollstränaren och föreningsutvecklaren som brinner för spontanidrott där alla får möjlighet att vara med. 

När Patrik som sjuåring började spela fotboll ville han mycket hellre vara tränare. 

– Jag hade mycket hellre varit gubben som sa vad alla skulle göra, sa Patrik till sin pappa redan efter första fotbollsträningen. Patrik slutade lite senare med allt som hade med organiserad idrott att göra.  

Vad var det som gjorde att du slutade? 

– Under uppväxten var jag den i familjen som hatade idrott. Jag kände nog att jag inte var särskilt bra, det var nog därför jag undvek idrotten. Men när jag var 13 år insåg jag att jag behövde idrotta om jag skulle vara tränare.  

Patrik började som trettonåring både spela fotboll, åka skidor och springa, med målet klart utstakat – att bli fotbollstränare. 

– Jag var inte bra över huvud taget, men jag gjorde mitt bästa. Jag kände att jag inte alls blev sedd som de som var duktiga och det väckte en drivkraft hos mig. Mitt mål blev att lyckas göra det bra för alla – oavsett förutsättningar.  

När Patrik var 19 år gick tränardrömmen äntligen i uppfyllelse och Patrik fick uppdraget att träna IFK Arvidsjaur. En klubb som Patrik kände till väl, då han hade bott i Arvidsjaur hela sitt liv. Patrik blev direkt väldigt engagerad i styrelsen som ungdomsansvarig. 

– Jag la ned hela mitt dygn på ledarskap och idrott, minns Patrik. Jag jobbade som elevassistent på dagtid en period, sedan pluggade jag till idrottslärare och la all min övriga vakna tid på klubben. Det slutade med att jag gick in i väggen. Det blev några jobbiga år, men allt dåligt har något gott med sig, säger Patrik. 

Patrik berättar om hur utbrändheten ledde till att han började gå i terapi och kom i kontakt med KBT. Det visade sig att detta blev en viktig erfarenhet som Patrik senare kom att få stor användning av i sitt uppdrag som tränare.  

Vad är det du främst tar med dig från erfarenheten att bli utbränd? 

– Jag har jobbat mycket med mig själv och genom terapin fick jag mycket kunskaper inom ledarskap där KBT är ett bra ledarskapsverktyg. Det handlar mycket om att fokusera på det som är bra och fungerar. 

Efter ett tag började Patrik må bättre. I samma veva skulle IFK Arvidsjaurs herrlag tyvärr lägga ned, då det fanns alldeles för få spelare kvar. Men Patrik fick frågan av klubben om han ville ge det en chans att ta över tränarrollen.   

–  Det fanns få spelare kvar, många la av. Det var då jag fick frågan om jag ville ta det? Självklart ville jag det! Det jag gjorde då var att jag lyfte upp de unga spelarna sen ringde jag till flyktingboendet i Arvidsjaur och frågade hur många de hade som ville spela fotboll?  

Den vintern kom 57 spelare till Arvidsjaurs sporthall. 

Arvidsjaur var tippade att komma sist, men gjorde succé och medier i hela Sverige hängde på och skrev om laget 

– Målet var att tillgängliggöra idrotten för alla i Arvidsjaur. Man sa att det var omöjligt med integration, men vi lyckades få ihop många kulturer. Jag valde att lyfta styrkorna och se det positiva i laget och i varje spelare, istället för att fokusera på vad som inte fungerade. Det året fick jag utmärkelsen årets tränare av Norrbottens fotbollsförbund och blev sedan utsedd till årets unga ledare i Sverige på eldsjälsgalan 2015. Det var häftigt!